intebaramia

Har nu i snart en timme, kanske längre suttit och lyssnat på David Guettas album "Nothing But The Beat" och inser hur peppande den musiken är. Klarade av att skriva en samanfattning av 2011 enkelt, och snyggt. Så trevligt att jag faktiskt slänger upp den här. Kan slå vad om att detta blir ett VG+ med vår lärare (som alla älskar....?!). Ta den inte så seriöst, jag är för tillfället för trött för att ta något seriöst. Eller gör det om ni vill det, det struntar jag i :D

Uppgiften: Skriv en krönika om ditt 2011, uppleverser osv...

En sjudundrande väckning, kan man säga

2011 kan sammanfattas som ett ekonomiskt kärleksår. Mycket har kretsat om pengar, och om kärlek. Under året blev man 18, tog körkort och betalade en himlens massa pengar till körskolan, fick börja betala sina egna räkningar, köpa allt själv, fick bli vuxen. Allting på en och samma gång, utan förvarning eller instruktionsbok tillhanda.

Känslor som säger fel saker, vilket gör att man krossar någons hjärta, medan man går sin egen viljas väg. Ett år fyllt av nya möten, nya upplevelser och mer självförtroende. Kvällar som var fyllda av dans, trötthet och upprymdhet. Upptäckte att jag faktiskt kan äta en BigMac.

Planerna för framtiden skulle vara klara. Nu när du är vuxen ska du veta vad du vill bli. Efter ständiga frågor som till en början inte fick något svar, fick man sedan svara att man siktar mot stjärnorna. För att i alla fall hamna någonstans däremellan.  

Efter en skattjakt bland snårig skog hitta sin själ och hjärta igen, efter att någon elak och mörk person tagit det och gömt det vid regnbågens ände. Fast egentligen inte mörk, bara gullig och fängslande, det var jag som var mörk. Allt är som det ska, det går bra nu, kan man ju tro, men vart är pengarna?

Bli företagare för en sommar, skaffa nya erfarenheter och statligt tjafsiga intäkter. En idé, en ny hobby var sådd. Samtidigt som lite ströjobb ledde till trista sommarkvällar. Att bada var det inte tal om, då blir man ju blöt?!

Tiden går fort när man har roligt, men kanske också när man har tråkigt. Höstens stormsteg kom med en gigantisk mustasch, sittande på en Oskarshamnare som nu hamnade i blåsvädret. För mig personligen spelade det ingen roll.

Jag hade en ponny för mycket. En underbar ponny som ingen tycktes vilja ha. Antagligen var vi för dåliga säljare, eller så var vi inte det. Försåg mig med en till ponny, trots ont om tid och det där som jag tror kallas pengar. Denna envisa lilla sak visade sig vara en knasboll, med ett hjärta av guld. Med nya läror om travsportens spår där man nu varit och vänt, kunde man övergå till något annat mer frustrerande än att hänga efter en 250 kilos ponny i ett snöre.

Inte fysiska blåmärken, utan mentala började prydas överallt. Man kan säga månader, som kändes som år, av frustration, ilska, glädje, mycket hat, stress, stress och lite mer stress. Skolarbeten som skulle vara inne, räkningar som skulle betalas, kläder som skulle handlas, ja you name it! Vet inte hur lång tid det tar för dem att gå bort, har inte vågat titta efter om de finns kvar.

Sammanbrott är synonym med kollaps, undergång och chock för er som inte visste det. Herr ordbok talade om det för mig samtidigt som min tidning blomstrade, om man ens kan kalla det för tidning? Jag kallar mig i alla fall för redaktör och nu mera framtidsvisionär.

Klart man har åsikter, det har väll alla. Dem ska man dela med sig till folk tycker jag. Speciellt jag som visionär, för om jag skulle få bestämma skulle inget se ut som det gör nu. Bland annat Kalmars bästa ridklubb, den skulle faktiskt vara det. Om jag fick bestämma. Som jag gör, i mina drömmar.

Allt som allt skulle jag säga att detta år har varit lärorikt, ett uppvaknande. Jag vet nu hur jag ska vara som förälder för att både bli hatad och inte, jag vet nästan vad jag vill göra när jag blir stor. Men jag vet i alla fall vad jag tycker. Mina mål med mitt liv, min ekonomi, min ridning och allt som man kanske borde veta, det tar jag någon annan dag.


Tack för mig